Emese goes to Bamako, avagy Alfa Busszal Afrikában: 2014

6 év elteltével egy svéd nyelvvizsga részfeladataként íródott ez az elbeszélés. Afrika még mindig hat. A Stockholmi télben is hat. Még mindig inspirál. Lehet, hogy mindig is fog. Jó hozzá visszatérni.

Bilder om en lek.

Det var i sista dagarna av året 2007 när den mörkblåa rally bussen hade rullat ut från coach fabrikens produktionslinje. Byggd på en förstärkt Volvo B7B chassi, med en 290 hästkrafters motor, ZF-1680 växel, extra bränsle- och vattentankar, respektive speciella Michelin hjul, bussen var redo för att tävla med vanliga rallybilar, ta Volvos namn till Afrika och leverera humanitärt bistånd till en by, ett sjukhus, och en skola i Mali.
Omöjligt uppdrag-tänkte jag tidigare. Men när först gick jag en åktur med den plast och färgluktande bussen jag var tvungen att erkänna- allt kan vara möjligt om man vågar drömma.

Inom des hade jag tränat för att förstärka kroppen, fått alla möjliga vaccinationer, köpt ökenstövlar, läst böcker och rese bloggar för att förbereda mig själv till att kunna dokumentera resan i bild och ord. Det var mitt jobb på den kommande 20 dagars long Budapest-Bamako rally. Alla våra tankar rullade o snurrade runt den kommande humanitär-tävlingen. Hur ska det vara, vad har vi för roll, hur ska vi trivas, 16 personer tillsammans som knappt känner varandra. Ska vi träffa farliga situationer? Och hur ska vi hantera de. En feber hade stormat ut all lugn och andra tankar från vardagarna. Hastighet och stress var konstant. Och start dagen hade kommit.

Svarta kontinenten hade förtrollat mig från den första blicken. Allt var nytt. Människornas ansikte, den torra marken, det utbrända gräset under mina fötter, varma smekande vinden, krydda doftande luften, var ny verklighet. Min aktuella verklighet.

Jag hade vuxit upp bland gröna kullar och berger, genom fina träd- och blomsterträdgårdar. Grön var skön. Och nu, det var ingenting grön. Allt var brun, ockra, umbra. Stenar, klippor, vägar, växter. Jag kände mig som ett barn som vill röra, smeka, smaka, uppleva allt för allt är nytt.

Vi var på väg sedan 10 dagar när jag märkte att jag har gjort 1064 bilder, skrivit 2 reportager, 11 artiklar om rallyn, bussen, personalen, om stader och fiskmarknader men jag var alltid bakom mina elektroniska leksaker. Med en konstant stress att göra mitt bästa. Jag har kämpat hårt pa att kamma hem så manga bilder, intryck och prydnader som jag kunde. Att vara effektiv, smart och resultatinriktad. Men jag kände mig trött och separerat fran svarta kontinentens gåvor. Som en turist med bråttom att gå vidare.

På väg fran Nouakchott till Kiffa vi har tagit en halvtimme paus för att sträcka ut benen, dricka ock äta en annan pulversoppa.Jag klev av bussen och gick nedsänkt i tankar på en promenad. Mina fötter sjönk i sanden, allt var tyst och landskapet bred. Satt mig ner på varma ödemarken och började rita linjer med en pinne. Plötsligt märkte jag två små fötter, smala ben, beniga armar. Huden var dammig och håret rufsigt. Han närmade sakta, satte sig bredvid och sträckte armen mot mig med ett leende. Jag gav honom pinnen. Växelvis drog vi linjer som blev kamel, orm, krokodil. Hjärtslaget blev långsammare, andetaget djupare. Vi betraktade varan och vår lek med tysstnad. Slutligen drog han en cirkel, reste sig och gick sin väg i den bländande solskenen.

I sanden fanns en globus med olika varälser. Plötsligt förstod jag vad har jag längtat efter i alla dessa dagar. Att leva i nuet som en liten del av det stora, och käna mig presis så enkelt och fritt som han. Att andas in Afrikas själ och ta med mig ett minne som kan inte blekna med tiden som ett fotograti.

2014.03.05.Tumba

Emese goes to Bamako, avagy Alfa Busszal Afrikában

2014. március 15., szombat

10 perces film a Festival sur le Niger-ről

Bilder om en lek. Egy játék képei.

Mali, Djannei mecset

Az Alfa Busz műszaki paramétereiről készített anyagok

A BKV-Alfa-Volvo Busz csapatának tagjai Budapesttől-Bamakoig.

A BKV-Alfa-Volvo Busz tagjai Bamakotol Budapestig.

Magamról

Blogarchívum

Linkajánló